Djävulsstenar

Igår föll hagel över oss, i storlek större än golfbollar men mindre än tennisbollar. Jag var på väg till stallet då himlen plötsligt öppnade sig och släppte dessa djävulsstenar över mig. När första dunsen mot biltaket hördes hade jag precis svängt in på den lilla vägen genom skogsdungen som leder fram till stallet. Jag stannande genast bilen. Så kom nästa smäll och tjong igen och pang-pang där gick framrutan sönder i en dubbelstöt. Jag kan tala om för er att det var inte alls roligt att bli attackerad av hagel sittandes i en bil alldeles ensam. Men det hela övergick ganska snabbt till ösregn, och då sprang jag ut för att prata med ridläraren. Lektionen var så klart inställd, och jag fick snällt åka hem i min buckliga Toyota.

Skadan på framrutan går inte att reparera på annat sätt än att byta ut den. Detta måste fixas fort för sprickorna blir bara längre och längre, och på måndag åker vi till New Mexico med mina föräldrar. Tur i oturen har vi fått tid för reparation redan på lördag förmiddag. Fast bucklorna får vi ha kvar ett tag till för väntetiden till att få det åtgärdat lär vara enorm. Haglet föll nämligen mitt i rusningstrafiken.

Spring Break

Denna vecka har vi haft lov - Spring Break. Alain har jobbat, men Kim har varit ledig från skolan. Först hade vi tänkt åka till havet men kom sedan på att vi inte hade någon vidare lust att trängas och festa med universitetsstudenterna som enligt tradition ockuperar badstränderna. Istället har vi bara varit hemma och tagit det rätt så lugnt. Lite aktiviteter har vi haft inbokade: dockteater på biblioteket, filmkväll hos en klasskamrat till Kim och bad i Deep Eddy Pool. En dag åt Kim lunch med sin pappa och var sedan hos honom på jobbet. Det var mycket uppskattat.

I lördags kom vi äntligen iväg till Hamilton Pool. Det är en naturpool med vattenfall. Tyvärr har det, denna vinter, varit mycket torrt så vattenfallet vi såg bestod bara av några droppar. Men det var en vacker plats ändå. För att ta sig dit måste man gå i en kvart på en liten skogstig som, på sina ställen, stupar brant nerför. Vagn är omöjligt att ha med. När vi kom ner var jag förvånad över att stranden var så liten. Jag hade väntat mig lite mer privat utrymme. Men så är det alltid här; trots att det finns så mycket mark i Texas, trängs människor på de ställen som är värda att besöka. Jag kan också meddela att vattnet var kallt. Riktigt riktigt kallt. Det måste det har varit när inte ens jag hade lust att doppa mig.

Livet på ranchen

I helgen var vi bjudna till vår hyresvärds föräldrars ranch. Det här var ingen ranch à la TV-serien Dallas, utan det var en enkel och jordnära värld som vi fick kliva in i. I våra föreställningar trodde vi att vi skulle få se en mer traditionell bondgård, där man bor och där djuren går i hagar och betar runt omkring. Så var inte fallet. Ranchen bestod visserligen av en massa mark och kor, men själva bodde de i den lilla staden. På ranchen fanns också vilda djur såsom grisar och rådjur. I Texas behövs heller ingen ladugård utan korna bor utomhus året runt. Så i våra ögon såg ranchen mest ut som en skog där det fanns kor.

Här öppnar Jeremy grinden till ägorna. Om ni tycker er ana vattendroppar på rutan ser ni rätt. Vädret var riktigt regnigt och ruskigt hela helgen.
Jag frågade Jeremy varför man alltid måste ha vapen på en ranch, och han svarade att man måste kunna försvara sig mot främst "snakes" och "illegal aliens". Han berättade att det finns tusentals ormar just där vi befann oss, och förra året sköt han ett tjugotal. Det finns också, i området, många mexikanare som korsat gränsen olagligt. Dem måste man också skydda sig mot för det är vanligt att de omringar ranchägare, tar deras fordon och till och med dödar dem. Camille och Jeremy har blivit omringade två gånger.

John Wayne och alla andra Western-hjältar, släng er i väggen! Ägaren till den här ranchen är 70 år och är fortfarande så mycket cowboy som det bara går. Vi fick aldrig se honom utan hatten och bootsen.

Vi har stannat för att ge rådjuren mat. Rådjuren "bor" på ägorna och sköts om i den mån det går med vilda djur. Eftersom alla rancher är inhängnade är det svårt får rådjuren och förflytta sig.

Sådana här utkiksposter används vid jakt. Just den här har Jeremy målat. Vi är nerbjudna på grisjakt lite längre fram i år om vi vill.

Det är inte ofta jag kan lägga ut ett kort på hela familjen. Och på det här kortet har vi till och med fått en extra medlem i bakgrunden.

Juanita och John är mycket trevliga och gästvänliga. De bjöd på rejäl husmanskost "Texas style", och en kväll när ungarna gått och lagt sig fick vi se Johns vapensamling varav en pistol var över 80 år gammal. Han visade oss också ett 40-tal pilbågsspetsar som indianerna lämnat efter sig. Samtliga har hittats på hans ranch.

Till frukost åt vi cowboy-bröd. Det smakade mycket likt scones och var ljuvligt gott. Kim åt som besatt, så vi fick receptet nedskrivit. Det är Johns mammas recept, så det känns lite som en ära att få ta del av denna släkttradition.

Sista dagen besökte vi en annan ranch för att flickorna skulle få hälsa på hästar. Som ni ser på bilden, fick de åka några tiotal meter på truckens flak. Mamma och pappa var också med.

Både Kim och Kitty tyckte det var kul att ge hästarna hö. Kim tyckte att höet var som glass för hästarna.

I denna hage gick kor och betade. Det har varit mycket torrt, och korna var magra konstaterade John och Juanita. Regnet som har fallit de senaste dagarna är, för dem, som en gudagåva.

På hemvägen stötte vi på en inte helt ovanlig syn i Texas - en monstertruck. Vad får en människa att åka runt i sådana här bilar?, undrar vi.

Nästan alldeles hemma ville min dotter att jag skulle ta ett kort på mig sjäv. Så här är jag!

Moskitonät och afrikanska rytmer

På kaféet Ruta Maya hölls i torsdags en afton i syfte att samla in pengar för att förhindra spridningen av malaria. För de insamlade pengarna kommer det att köpas in moskitonät till kenyanska sjukhus. Det bjöds också på mat och underhållining i utbyte mot ett bidrag till insamlingen. Fabienne och jag var där, och vi fick bland annat lyssna på två rappande tjejer, ett reggaeband och en kvinnlig grupp som spelade afrikansk musik. Uppträdde gjorde också min danslärares lilla trupp. Tjejerna som han dansar med är hans elever såväl som mina danskompisar. Jag var faktiskt trött innan vi åkte dit för veckan har varit ganska hektisk för min del. Tursamt nog gör de afrikanska rytmerna underverk på mig, och väl där infann sig det goda humöret, energin och danssuget.

Saker jag saknar från Sverige

Släktträffar

Barfotabarn

Vänner

Kvällar på Majas vid havet

Båtliv

Vacker skärgård

Enkla barnkalas med fiskdamm

Hembakad tårta

Vår lägenhet

Kusinens busstreck

Galonbyxor

Uppföljning av Ritas kommentar

Jo, ibland undrar man hur ungar tänker. Kim frågade inte om det var roligt eller om det gått bra, utan hon undrade om de tyckte att jag var ful. Den tackar man för! Jag antar att hon inte tycker att mina ridkläder är fina.

Pappa, Seb är nu ändrat till Zeb!

Första ridlektionen

Igår började jag rida igen efter ett uppehåll på nästan 20 år. Herregud vad länge! Och vad gammal jag känner mig nu - 20 år! Ridningen gick i alla fall över all förväntan. Visst var jag ringrostig, men det satt liksom i kroppen, precis som när man lär sig cykla. Switch Villo Stable, stallet jag valt, ligger med gångavstånd från vårt hus vilket är helt otroligt för att vara i den här staden. Stallet är vackert beläget i ett grönområde, och bostadshus bildar en mur runtomkring. Det är därför jag inte sett det förrän nu. Ja, det var faktiskt deras hemsida som jag fann först, och något förvånad blev jag när jag insåg att stallet låg så nära vårt hem.

Switch Villo har specialiserat sig i hoppning, så varje gång hoppar man. Jag har alltid gillat att hoppa, men var inte säker på om jag skulle våga första lektionen. Efter att ridläraren sett mig rida ett tag konstaterade hon att jag var kapabel till att hoppa. Okej, då var det bara att sätta fart på hästen mot hinderbanan. Hindrena var nog inte högre än 40 centimeter, jag har hoppat högre än så, men jag var ändå mycket stolt över mig själv efter att ha hela banan utan att riva och utan att trilla av. Min nya ridlärare tyckte att det gått mycket bra för mig med tanke på att jag inte ridit på så länge. Hon sa också att nu kommer jag inte att kunna gå på en vecka, och jag var helt inställd på att gå som Zeb Macahan idag. Men det känns faktiskt inte så farligt; lite träningsvärk har jag, men inte värre än att jag kan gå normalt. Tur det, för att gå som Zebban vill man ju bara inte!

Kite-festival

I helgen var vi i Zilker Park på Kitefestival.Vi hade fint väder, men på grund av att det inte regnat på länge var marken mycket torr och dammig. Ungarna tyckte det var jätteroligt att se alla drakar i luften. Vi hade inte med någon egen, men det gjorde inget för där fanns så det räckte. Man kunde antingen "nöjesflyga" eller delta i tävlingar, fast jag förstod aldrig riktigt vad de gick ut på. Det fanns annat kul för barnen att göra så som hopptorn, ansiktsmålning och dockteater. Vi gick på dockteatern, och jag måste säga att det var den sämsta dockteater jag någonsin varit på. Det var ett slags skuggteater där en läste saga medan två andra visade olika bilder som accompagnerade berättelsen. Kvinnan läste alldeles för fort och var oengagerad. Skuggspelsbilderna visade också för snabbt, och jag tror inte någon unge fick behållning av teatern. Dessutom var det över inom loppet av fem minuter. En lite större kille sa att det var den kortaste dockteater han någonsin sett. Och han hade helt rätt! Men som helhet hade vi en trevlig söndagseftermiddag.