Resan började med att Kim blev magsjuk på Austins flygplats. Hon låg sjuk i två dagar och räknade hur många gånger hon kräktes. Vi hade det mycket blåsigt, särskilt i början, och på julafton regnade det hela eftermiddagen och kvällen. Vi satt på en italiensk restaurang tvärsöver gatan från hotellet och firade under en markis. Samma dag som Kim blev frisk hoppade hon upp i sängen och landade på mitt knä och fick därav mycket ont i örat. Fram till klockan två ungefär vaknade hon upp skrikandes massor av gånger. Envis som hon är, var det omöjligt att ge henne alvedon. När det sedan slutade göra ont i hennes öra, och hon äntligen kunde somna, vaknade Kitty och hade över 39 graders feber. Hon var sedan sjuk den resterande delen av semestern. Jag överdriver inte när jag säger att vi på nätterna inte sov särkilt mycket.
Men vi försökte göra det bästa av situationen, och lyckligtvis blev vädret bara bättre och bättre. Vi kunde gå till stranden och det klarblå vattnet var riktigt behagligt att doppa sig i. Vi tyckte mycket om gatan där vi bodde - Espanola Way - och arkitekturen på South Beach var speciell och minnesvärd. En kväll tog vi en sen båttur för att se Miamis skyskrapor upplysta i mörkret, och det var imponerande. Vi gjorde ännu en utflykt, och det var till Little Havanna, där kubanerna bosatt sig. Vi trodde att det skulle finnas mer att se i kvarteret, men vi åt en god lunch på en spansk restaurang, och flickorna fick mata duvorna i Maximo Gomez park, där det dagarna långa sitter schack- och dominospelandes kubanska gubbar och tanter. Hem tog vi Metromover, ett gratis tåg som åker på en bana i luften.
Vi använde mestadels lokaltrafiken för att transportera oss från ett ställe till ett annat, och den fungerade allt annat än bra. Från flygplatsen till hotellet tog det 3 timmar, en resa som normalt tar 30-40 minuter med bil. Chaufförerna var mestadels otrevliga, och vänttiderna var ibland långa. Dessutom var det nästan helt omöjligt att färdas med barnvagn, i alla fall som ensam förälder. Vagnen skulle fällas ihop innan man gick på bussen, och sedan ska familjen gå längst bak i bussen för den främre halvan är reserverad för handikappade och gamla. Sen var det flera trappsteg upp till den bakre delen, och det fanns ingen plats för att ställa barnvagnen. Man kan lätt dra slutsaten att barn, särskilt små barn i vagnar, inte är välkomna på Miamis bussar, men vi struntade i deras töntiga regler och slog oss ned bland pensionärerna istället. Fast vagnen fick vi fälla ihop, även om Kitty låg och sov. Jag tror inte att vi kommer att våga oss på lokaltrafiken i USA igen.
Beklämmande att se var de stora samhällsklytforna som är så markanta i Miami. Pråliga lyxkåkar och dyra racerbåtar blandades med hemlösa och bagladies. McDonald's på South Beach var det bedrövligaste jag någonsin sett i restaurangväg. Där var riktigt ofräscht, och det var bara fattiga som åt där. Gick man sedan ett stenkast därifrån låg turiststråket på Lincoln Road med alla sina restauranger och chicka boutiquer. När vi tog vår båttur åkte vi förbi en lyxvilla som hade kostat 400.000.000 svenska kronor att bygga, och de importerade palmerna från Sydafrika som planterats utanför kostade 80.000 kronor styck. Det är skrämmande att se ett samhälle uppbyggt på detta vis.
Vårt hotell
Hotell-gatan
Julaftons-restaurangen
Lincoln Road
Strandspring
Kitty-min
Vila
Kitty med sin pappa
Kitty med sin mamma
Cavalier på Ocean Drive
Colony på Ocean Drive
På franskt café...
...med mjuka kuddar
Till min pappa
Uteliggare
Cody, Juan och Mia på besök
Metromover
Miami skyline
Under blå bro
Schackspelande kubaner
Bestämda steg
Kubansk kaffe smakar sött
3 kommentarer:
Hej,varför kan ingenting i världen vara som man vill att det ska vara. Miami låter hippt oh kul men bevare mig. Jag läste just Vagabonds version om Miami med coola kafeér och discos. Bara glamour, de utsända har missat mycket. Vresiga och tjuriga människor var nytt för er för det stöter vi aldrig på i Texas. Där är de så himla glada och hjälpsamma. Tacka vet jag cowboys...Tur ni är hemma i kylan nästa jul med lite ordning och reda.Här är allt sig likt. Börjar skolan om 2 dagar. Här är kallt och efter kaffet ska jag ner och träna. Massor av kramar
Snodde ni inte en palm? Fattar ni inte att bara en kokosnöt från ett sånt träd är värd 5000 spänn!
Vi "infirade" nyår hos Jenny och Tobbe. Det var kul och ungarna lekte så vi slapp se dom. :)
Skypedags snart. Anton är sugen på att visa sitt PSP för Kim.
Ja jag säger då det aldrig blir det som man tänkter sig. Tur att det ordnade upp sig någorlunda så ni fick semester. Lokaltrafiken har jag hört talas om att den är helt omöjlig så nu förstår jag att det inte bara vara Harriet som var gnällig utan det är verkligen så. Själv bara jag packar och packar och kör till dumpen. Jag har nog slängt eett 100-tal böcker för att inte tala om kläder och porslin.
Ha det fortsatt bra
Kram laila
Skicka en kommentar