Resan till New Mexico

Tillsammans med Rita och Rutger var vi på en tur i New Mexico. Resan dit var lång och tog två dagsetapper. Genom Texas fick vi se många vindkraftverk, oljepumpar och prärier. Första natten övernattade vi i Lubbock som är en riktig ful och tråkig stad. Det mest omvälvande som hände där var att Kim kräktes på restaurangen. Fast för min pappa var det nog museet om Buddy Holly, och visst är det tragiskt att dö i en flygolycka när man bara är 22 år.

Nästa dag åkte vi in i New Mexico. Där var det ännu mer prärier och Vilda Västern än i Texas, och av en slump åkte vi förbi Billy the Kids grav. På kvällen anlände vi till Santa Fe, och vi var alla nöjda över att vara framme. Allra gladast var nog Kim som blivit magsjuk, därav spyan på restaurangen. Santa Fe är en vacker stad. Husen har en mycket speciell arkitektur byggda i adobe, ett soltorkat men obränt lertegel. En konstnärsstad är det också; där fanns ovanligt många gallerier och staden var utsmyckad med många statyer.

Efter tre övernattningar i Santa Fe begav vi oss upp i bergen till Taos. Vägen upp var storslagen, och på sina ställen låg snön kvar. Både Santa Fe och Taos har skidstationer där det ska vara bra skidåkning. Våra planer var inte att åka skidor utan att besöka Taos Pueblo, en 1000 år gammal indianby där pueblofolket fortfarande bor. Kim undrade så varför det inte fanns några indianerna, och vi fick förklara flera gånger att idag klär sig indianerna inte i fjädrar och pälsar. För att komma ner till Santa Fe igen tog vi en annan väg som gick längs Rio Grande, och naturen var lika magnifik som vid uppresan.

Dagen innan hemresan bestämde vi oss impulsivt för att korsa hela New Mexico istället för att åka över Texas. Vi kom då in i vår hemstat via El Paso, och den staden har ni nog hört talas om. Där körde vi lite fel och fick då se de höga stängsel som skärmar av USA från Mexico. Där fanns bilar med texten "Border Patrol", men några mexare på flykt fick vi inte se. Ungefär en timmes färd från El Paso möttes vi av en "Boarder Control". Den stränga kontrollanten ville både se våra pass och våra visum, men passen var kvar hemma och visumen har vi fastklistrade i passen. Under utfrågningen frågade han oss tre gånger när vi först anlände till USA. Alain kunde i alla fall visa sitt körkort utfärdat i Texas, och det var nog vår räddning. När vi äntligen fick köra vidare kunde vi pusta ut, och kände oss nästan lite som mexikanare som vill pröva lyckan i USA.