Nästan helt omöjligt skoköp

Kims gamla "springskor" har blivit för små, så igår åkte vi till Target för att köpa ett par nya till henne. Oj, vilken pärs det blev för jag har nog världens envisaste tjej. Och lillasyster var också i sitt esse...

- Jag vill ha prinsess-skor, säger Kim
- Här är ett par, prova dem!, och så visar jag henne ett par glittriga med Disney-prinsessor på.
- Jaaaaaa! skriker Kim och kramar skorna.
- De är inte så sköna, utbrister hon efter att ha sprungit runt i dem ett tag.
- Okej kolla här då, ett par Dora-skor.
- Jag vill ha prinsessor på.
- Ja, men de passar ju inte.

Nu skriker Kitty för hon vill inte längre sitta still i vagnen. Jag tar ner henne på golvet och hon börjar genast riva ut skor från hyllorna. Jag suckar.

- Dora-skorna är också jättefina och du tycker ju om Dora, försöker jag. 
- Nix pix...inte nu längre, muttrar Kim. 
- Doj, säger Kitty och vill prova ett par alldeles förstora Dora-skor.
- Nämen Kitty, du vet vad flickan heter!
- Doj Doj Doj.
- Ja, vad duktig du är!

Nu provar Kim och Kitty Dora-skor tillsammans, och Kims par passade jättebra på hennes fot. Men...

- De är inte fina. Det är inga prinsessor på, tjurar Kim och sparkar av sig dojorna efter det att hon konstaterat att de faktiskt var sköna.
- Kim, skor måste vara sköna så att man inte får skavsår.
- Nix pix!
- Jo, det allra viktigaste när man köper skor är att den är sköna så att man inte får skav...
- Doj Doj Doj, säger Kitty och springer iväg och Kim springer efter.
- Nä tjejer! Kom tillbaka!

20 minuter senare.

- Kitty och Kim, spring inte iväg igen då. Nu blir jag snart jättearg. Kim ska du gå barfota till skolan?
- Nix pix!
- Men då tar vi Dora-skorna nu och går härifrån!
- Nix pix!
- Doj Doj, säger Kitty och kommer släpandes med femte paret för stora pjucks.
- Nä Kitty, nu räcker det med provningen.
- Kim, nu tar vi dem här skorna med Dora på, skriker jag halvt hysterisk och viftar med dem i handen.

Och då som i en uppenbarelse...

- Okej då!
- Bra! Nu går vi härifrån, och så sätter jag barnen i Target-vagnen och kör det fortaste jag kan till kassorna.

Vinterväder

Igår kväll drog det in en kallfront som orsakade frost och isiga vägar, och på lokalnyheterna var vintervädret den största nyheten. En utsänd reporter berättade att där hon stod, var det både kallt och regnigt. Vi fick se saltlastbilar rulla ut på vägarna, och i beredskap stod sandlastbilar redo att kasta sand om så skulle behövas. Amerikanerna måste ha en förkärlek till att dramatisera väderleken. Som svensk och van vid sådana här förhållande, blir det hela ganska komiskt. Särskilt när man får ett meddelande i sin e-post där det står att Kims skola kanske håller stängt nästkommande dag på grund av "severe winter weather".

Nu på morgonen lyser solen igen, graderna är sakta på väg uppåt, och vinterstormen är ett minne blott.

Perfekt avslut på presidenttiden

Det finns ingen bättre talare än den förre presidenten George Bush. Efter åtta år av fint ledarskap, återvände han i dagarna till Texas. Inför en skara supportrar sammanfattade han sin tid som president på detta vis:

"When I go home tonight and I look into the mirror, I'm not going to regret what I see"

Ja, vilka vackra och väl valda ord. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. 

Här kan ni läsa mer intressanta citat av Bush:

http://politicalhumor.about.com/library/blbushdumbquotes.htm

Härliga dagar!

De senaste dagarna har man inte kunnat tro att det är januari, inte ens för Texas. Vi har badat i vår lilla uppblåsbara pool och ätit middag ute. Vi får passa på att vara ute så mycket som möjligt innan det blir för varmt, men framför allt innan myggorna kommer. Jag ryser bara jag tänker på dem.

En god nyhet är att Kim och Kitty fått dagisplats på Breareds kooperativa dagis, precis där vi vill att de ska gå. Det är så skönt att ha det avklarat. Nu återstår bara en sak till att lösa, och det är arbete till mig. Jag håller just nu på att fila på mitt CV och personliga brev, för är snart dags att skicka iväg det till bibliotekschefen. Håll tummarna för mig!

Kittys första dag på dagis

Jag har det senaste börjat känna att det är tid för Kitty och mig att komma ifrån varandra lite. Jag har försökt lämna in henne på gymmet, men de ringer efter 10 minuter för hon gallskriker. Nu har jag hittat ett koperativ som startats av en grupp mammor. Idéen är att vi ska turas om att passa varandras barn och samtidigt få lite ledig tid under de två timmar som barnen är på dagiset. Vi hyr ett rum i en kyrka som har många sådana här grupper av barn plus sin egen barnverksamhet. I rummet fanns många leksaker och det var riktigt fräscht. Dessutom kunde barnen vara ute eftersom där fanns en inhängnad gård med bland annat gungor, rutschkana och sandlåda. Allt var över förväntan faktiskt. 

Så hur gick det då med att lämna Kitty? Jo, jag försökte smyga iväg medan de åt lite mellanmål, men efter 10 minuter (som alltid) ringde de och sa att jag fick komma. Efter det stannande jag kvar tiden ut. Nästa gång är det min tur att passa, och det passar ju bra så här i början. Vi får gå försiktigt fram, men till slut ska det nog funka för hon lekte bra med de andra barnen, som alla är i hennes ålder, och hon var inte särskilt klänging på mig. Några torsdagar framåt och jag tror att jag kan lämna henne utan problem. Då ska jag sätta mig på ett café med en bok eller strosa runt i affärer och bara vara själv. Gud vad skönt och lyxigt!

Miami-kort

Nu har jag lagt ut korten från Miami.

Rävens hund

Känns denna visa bekant?

Räven hade en liten hund

Olle var hans namn serru

Räven hade en liten hund

Olle var hans namn serru

I-r-u-s-s-e, I-r-u-s-s-e, I-r-u-s-s-e

Olle var hans namn serru

Som ni förstår kan Kim den helt perfekt. Eller?

Köp av dvd-spelare

I lördags hade vi jättevarma 27 grader, och vi åt middag på vår favoritrestaurang Joey's Crab Shack med dess ovärderliga lekplats. Idag huttrar vi i 4 graders kyla. Min kropp vänjer sig aldrig vid dessa temperaturskillnader, särskilt inte när det blir kallt så där plötsligt.

Denna kalla dag åkte Nina och jag iväg och köpte en begagnad regionsfri dvd-spelare. Vi ska ha den tills vi åker hem till Sverige, och sedan ska Nina ta över den. Vi var tacksamma att vi inte åkt dit utan sällskap, för vi hamnade i ett område, lite öster om Austin, där vi inte alls kände oss bekväma. Ja, det är svårt att riktigt förklara känslan, men tomten brevid var överfull av saker, mestadels skräp, och renoveringsmaterial, och huset såg ut som om de givit upp efter att halva renoveringen var genomförd. Tvärsöver låg en "mobile home park", och gubben som vi köpte av verkade visserligen snäll, men hemma hos honom såg det verkligen miserabelt ut, och likaså han själv. Han sålde sin dvd-spelare för att han behövde pengar, fast har man tre stycken kan man gott sälja av en.

Rapport från Miami

Vår resa till Miami kan sammanfattas i en katastrofdel och en lite mer behaglig och normal semester. Läs vidare så förstår ni nog vad jag menar.

Resan började med att Kim blev magsjuk på Austins flygplats. Hon låg sjuk i två dagar och räknade hur många gånger hon kräktes. Vi hade det mycket blåsigt, särskilt i början, och på julafton regnade det hela eftermiddagen och kvällen. Vi satt på en italiensk restaurang tvärsöver gatan från hotellet och firade under en markis. Samma dag som Kim blev frisk hoppade hon upp i sängen och landade på mitt knä och fick därav mycket ont i örat. Fram till klockan två ungefär vaknade hon upp skrikandes massor av gånger. Envis som hon är, var det omöjligt att ge henne alvedon. När det sedan slutade göra ont i hennes öra, och hon äntligen kunde somna, vaknade Kitty och hade över 39 graders feber. Hon var sedan sjuk den resterande delen av semestern. Jag överdriver inte när jag säger att vi på nätterna inte sov särkilt mycket.

Men vi försökte göra det bästa av situationen, och lyckligtvis blev vädret bara bättre och bättre. Vi kunde gå till stranden och det klarblå vattnet var riktigt behagligt att doppa sig i. Vi tyckte mycket om gatan där vi bodde - Espanola Way - och arkitekturen på South Beach var speciell och minnesvärd. En kväll tog vi en sen båttur för att se Miamis skyskrapor upplysta i mörkret, och det var imponerande. Vi gjorde ännu en utflykt, och det var till Little Havanna, där kubanerna bosatt sig. Vi trodde att det skulle finnas mer att se i kvarteret, men vi åt en god lunch på en spansk restaurang, och flickorna fick mata duvorna i Maximo Gomez park, där det dagarna långa sitter schack- och dominospelandes kubanska gubbar och tanter. Hem tog vi Metromover, ett gratis tåg som åker på en bana i luften.

Vi använde mestadels lokaltrafiken för att transportera oss från ett ställe till ett annat, och den fungerade allt annat än bra. Från flygplatsen till hotellet tog det 3 timmar, en resa som normalt tar 30-40 minuter med bil. Chaufförerna var mestadels otrevliga, och vänttiderna var ibland långa. Dessutom var det nästan helt omöjligt att färdas med barnvagn, i alla fall som ensam förälder. Vagnen skulle fällas ihop innan man gick på bussen, och sedan ska familjen gå längst bak i bussen för den främre halvan är reserverad för handikappade och gamla. Sen var det flera trappsteg upp till den bakre delen, och det fanns ingen plats för att ställa barnvagnen. Man kan lätt dra slutsaten att barn, särskilt små barn i vagnar, inte är välkomna på Miamis bussar, men vi struntade i deras töntiga regler och slog oss ned bland pensionärerna istället. Fast vagnen fick vi fälla ihop, även om Kitty låg och sov. Jag tror inte att vi kommer att våga oss på lokaltrafiken i USA igen.

Beklämmande att se var de stora samhällsklytforna som är så markanta i Miami. Pråliga lyxkåkar och dyra racerbåtar blandades med hemlösa och bagladies. McDonald's på South Beach var det bedrövligaste jag någonsin sett i restaurangväg. Där var riktigt ofräscht, och det var bara fattiga som åt där. Gick man sedan ett stenkast därifrån låg turiststråket på Lincoln Road med alla sina restauranger och chicka boutiquer. När vi tog vår båttur åkte vi förbi en lyxvilla som hade kostat 400.000.000 svenska kronor att bygga, och de importerade palmerna från Sydafrika som planterats utanför kostade 80.000 kronor styck. Det är skrämmande att se ett samhälle uppbyggt på detta vis.

Vårt hotell

Hotell-gatan

Julaftons-restaurangen

Lincoln Road

Strandspring

Kitty-min

Vila

Kitty med sin pappa

Kitty med sin mamma

Cavalier på Ocean Drive

Colony på Ocean Drive

På franskt café...

...med mjuka kuddar

Till min pappa

Uteliggare

Cody, Juan och Mia på besök

Metromover

Miami skyline

Under blå bro

Schackspelande kubaner

Bestämda steg

Kubansk kaffe smakar sött