Katastrof-camping

Ja, så var det dags för familjen Roux att ge sig ut på campingäventyr igen, och den här gången blev det verkligen betoning på ÄVENTYR. Vi hade på Internet hittat en naturpark vid Lake Buchanan som såg bra ut. Utöver campingplatsen hade stället pool, strand, affär, restaurang, båtutflykter och stugby så det verkade passa oss bra. Vi såg fram emot en mysig helg med bad och avkoppling, men när vi kom dit i fredags eftemiddag var det raka motsatsen till vad vi hade i tankarna.

Först och främst var parken så stor så att man var tvungen att åka bil vart man än skulle. När vi sedan checkat in och blivit dirigerade till vår tältplats upptäckte vi att vi skulle campa i rena vildmarken. Det värsta var den torra jorden på marken som gjorde allt smutsigt, särskilt Kitty. När vi gick ner för att titta på sjön möttes vi av en allt annat än vacker natur; det låg döda kvistar och träd längs med hela kustremsan och allt var aldeles grått och torrt. Att bada där var helt uteslutet. Men vi tänkte "det här ska nog gå" och blev glada när vi hittade en liten gräsplatt där vårt tält precis fick plats. Men som om vi inte haft nog med otur började det åska och blixtra oroväckande när vi satte upp tältet, men tack och lov föll regnet inte över oss.

Inga fler än vi campade den natten. Fast vi hade sällskap av mygg, spindlar och andra insekter, och vi fick besök av ett råttliknande djur som vi inte vet namnet på. Mitt i natten vaknade jag av tassande ljud utanför tältet, och sen var det något som började krafsa på tältet. När jag sedan hörde morrande blev jag både livrädd och nyfiken och tog en av våra ficklampor för att lysa ut i bäckmörkret. Tältet har fönster med myggnät så jag behövde inte gå ut. Där ute såg jag en tvättbjörn som försökte få tag på våra sopor som var uppknytna runt en tältpinne. Den lyckades till slut och alla sopor föll ut. Sen kom det två tvättbjörnar till som också var hungriga, och då började de bråka om maten. Nu klarade jag inte längre av att uppleva det hela hela ensam och väckte Alain som yrvaken undrade vad det var frågan om. När maten var uppäten gav de sig äntligen iväg, men ni kan ju fatta att det var svårt att somna om efter det. Ungarna sov, som tur var, djupt då dramat utspelade sig.

På något sätt lyckades jag slumra till, och när jag nästa gång öppnade ögonen var det ljust ute. På lördagen hade vi bokat biljetter till en båtfärd på sjön för att se vattenfall och åka på Colorado River, men på grund av den låga vattennivån i sjön fick vi varken se det ena eller det andra. Men vi fick i alla fall förklarat för oss varför kustremsan såg ut som den gjorde; det var sjöbotten vi såg och eftersom det är en konstgjord sjö såg det så fult ut.

När båtturen var över hade vi fått nog och lämnade parken trots att vi betalat för två nätter. Vi bestämde oss för att åka och hälsa på Cody, Juan och Mia en dag tidigare än planerat. De befann sig i Tow, ett litet samhälle vid norvästra hörnet av Lake Buchan. Vi hade ingen aning om det fanns någon camping där, men av en slump körde vi förbi en turistbyrå och en snäll dam gav oss adressen till en campingplats som tack och lov var helt normal om än folktom. Dagen slutade bra med bar-b-que och trevligt sällskap i våra vänners stuga. Söndagen bjöd på vacker soluppgång, god lunch i samhället Llano och besök på en vingård med vinprovning. Vi köpte med oss fem flaskor hem. Resan som började så katastrofalt slutade faktistk helt okej.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------