Dessa svin

Här sitter jag vid köksbordet och funderar på om jag oroas av den förmodliga pandemi av svininfluensa som breder ut sig över världen. Med tanke på att jag grubblar, borde nog betyda att jag inte är helt oberörd. Sen i morse har Texas fått 10 nya fall och är nu uppe i 26 smittade, varav en liten pojke avlidit. Han var mexikan och hälsade på släktingar i Houston och hade troligen fått viruset i hemlandet. Nu har också det första fallet i Austin dokumenterats - en skolelev. Barnets skola, liksom många andra i Texas, har temporärt stängts. I hela USA finns i dagsläget 109 smittade, och WHO har höjt risknivån för en pandemi till 5. Nej, nu ska jag inte läsa mer om mexikanska sjukan för då får jag garanterat andnöd, feber och illamående inom den närmsta timmen. Nu stänger jag av tankeverksamheten och går och leker med mina barn istället.

Favorit i repris

I helgen var vi återigen bjudna till Codys föräldrars årliga ranchfest. Och det var lika trevligt som förra gången. Dit kommer en härlig mix av människor som verkligen är trevliga att umgås med. Det bjöds på revbensspjäll som var gudomligt goda, och alla skulle vi ha med oss något som kunde ätas till. Mia och Kim såg vi knappt röken av, och Kitty var omåttligt uppvaktad. Hon gick runt och sträckte fram sin hand som alla fick pussa på. Vilken drottning!

Fancy Kim

Det finns en bilderboks-flicka 

som heter Fancy Nancy. 

Kim älskar att klä sig som henne.

Två nya pärlor

Jag blev, av en ridkompis, rekommenderad att åka till Wimberly och Gruene. Vi börjar känna att vi sett det mesta runt omkring Austin, men det här var två nya mysiga ställen, värda att besöka. I Wimberly åt vi lunch, red på blå gris och matade fiskarna. Greune var mer pittoreskt i våra ögon, och stället hade en riktigt mysig restaurang som vi måste åka tillbaka till. Magarna var ju redan fulla. I den lilla byn kan man göra något som kallas för "tubing". Jag hade läst om det innan vi åkte dit och såg då bilder på människor som låg och latade sig i vattnet liggande på dessa stora badringar. Iggy och jag blev riktigt sugna på att pröva. Först blev vi, av uthyrningsstället, skjutsade ut till floden där man skulle hoppa i. Sedan skulle man bara lägga sig ner och vänta på att vattnet tog tag i däcket. Vi flöt sakta, ibland flöt vi fort, och på några ställen fanns det små vattenfall. När två timmar gått kom vi fram till ändstationen där det var dags att stiga upp ur vattnet. Uppe på gatan väntade bilen som skulle ta oss tillbaka till uthyrningsstället. På grund av detta lilla vattenäventyr kom jag 40 minuter försent till mitt styrelsemöte, men det var det värt.

Leka cowboy

Under mina föräldrars, Laila och Iggys vistelse hos oss, åkte vi iväg till en dude ranch för att pröva på cowboy-livet. Det var en upplevesle som heter duga. Vi fick rida två gånger om dagen, lära oss att kasta lasso, grilla marshmallows över lägereld, åka "hay ride" och umgås med cowboysen på ranchen. Iggy blev kompis med alla och en hejare på att kasta lasso. Han döptes om till "Ziggy the Kid". Jag själv var miserabel till en början men fick till slut in några justa kast. Kim och Kitty älskade djuren och naturen, och Kim blev av med sin hundrädsla. En kväll hörde jag henne skratta och hittade henne då under en hund som besatt slickade på henne. Och Kitty, totalt orädd, red på de stora hästarna. Lilltuffingen. Iggy, Alain, Rutger och jag red ut i skogen; de små stigarna gick uppför och nedför, genom snår, och över Medina River. Man fick varken trava eller galoppera, men det var väl tur eftersom ingen av oss hade hjälm. Ska man vara cowboy så ska man. 

Resan till New Mexico

Tillsammans med Rita och Rutger var vi på en tur i New Mexico. Resan dit var lång och tog två dagsetapper. Genom Texas fick vi se många vindkraftverk, oljepumpar och prärier. Första natten övernattade vi i Lubbock som är en riktig ful och tråkig stad. Det mest omvälvande som hände där var att Kim kräktes på restaurangen. Fast för min pappa var det nog museet om Buddy Holly, och visst är det tragiskt att dö i en flygolycka när man bara är 22 år.

Nästa dag åkte vi in i New Mexico. Där var det ännu mer prärier och Vilda Västern än i Texas, och av en slump åkte vi förbi Billy the Kids grav. På kvällen anlände vi till Santa Fe, och vi var alla nöjda över att vara framme. Allra gladast var nog Kim som blivit magsjuk, därav spyan på restaurangen. Santa Fe är en vacker stad. Husen har en mycket speciell arkitektur byggda i adobe, ett soltorkat men obränt lertegel. En konstnärsstad är det också; där fanns ovanligt många gallerier och staden var utsmyckad med många statyer.

Efter tre övernattningar i Santa Fe begav vi oss upp i bergen till Taos. Vägen upp var storslagen, och på sina ställen låg snön kvar. Både Santa Fe och Taos har skidstationer där det ska vara bra skidåkning. Våra planer var inte att åka skidor utan att besöka Taos Pueblo, en 1000 år gammal indianby där pueblofolket fortfarande bor. Kim undrade så varför det inte fanns några indianerna, och vi fick förklara flera gånger att idag klär sig indianerna inte i fjädrar och pälsar. För att komma ner till Santa Fe igen tog vi en annan väg som gick längs Rio Grande, och naturen var lika magnifik som vid uppresan.

Dagen innan hemresan bestämde vi oss impulsivt för att korsa hela New Mexico istället för att åka över Texas. Vi kom då in i vår hemstat via El Paso, och den staden har ni nog hört talas om. Där körde vi lite fel och fick då se de höga stängsel som skärmar av USA från Mexico. Där fanns bilar med texten "Border Patrol", men några mexare på flykt fick vi inte se. Ungefär en timmes färd från El Paso möttes vi av en "Boarder Control". Den stränga kontrollanten ville både se våra pass och våra visum, men passen var kvar hemma och visumen har vi fastklistrade i passen. Under utfrågningen frågade han oss tre gånger när vi först anlände till USA. Alain kunde i alla fall visa sitt körkort utfärdat i Texas, och det var nog vår räddning. När vi äntligen fick köra vidare kunde vi pusta ut, och kände oss nästan lite som mexikanare som vill pröva lyckan i USA.